Låter dramatiskt, men jag har definitivt inte kommit i synk ännu och det känns definitivt som After Japan-symptom.
Att vara borta från jobbet i fem veckor, resa runt och göra det man vill varje dag, versus att gå på jobb varje dag där du antingen står och tar skit hela dagen från kunder som många gånger verkligen VILL göra livet surt för dig, eller har dåligt samvete för att du inte gör dina uppgifter tillräckligt bra eller tillräckligt snabbt eller för att de tar tid som dina kollegor kanske tycker att du borde spenderat likadant som dem. Jag borde kanske inte låta det påverka mig, men jag har aldrig kunnat ha den attityden att jag skiter i vad andra tycker bara jag får gjort det jag vill. Jag har själv varit den som har surat över vad andra håller på med när de inte är på golvet och jobbat, och det hjälper inte stämningen på avdelningen direkt att man inte bryr sig ett jävla piss om att försöka skapa lite förståelse för vad det är man gör och varför det tar tid. Samtidigt så hade inte det spelat någon roll om jag inte brytt mig, för det hade i alla fall inte funnits så mycket tid som jag skulle viljat ha för att lära mig allt det jag vill lära mig.
Jag vet inte om det bara är detta som påverkar mig, men jag känner mig väldigt separerad från den stängda jobbvärlden här i Oslo och det är svårt för mig att avgöra om jag vill tillbaks in. Eftersom jag bara umgås med folk som jag känner från jobbet så får jag aldrig vila från det, aldrig snacka med någon som inte redan är inblandad eller någon som jag helt enkelt inte har jobbet gemensamt med. Jag känner att min hjärna och kropp blir alltmer skilda åt. Ja, min kropp går till jobbet, och min mun säger automatiskt det jag ska säga till kunderna. Men min hjärna vill helst vara någon annanstans. Jag har trampat i de här spåren lite för länge, vant mig vid dem och börjat tro att det är ok, normalt, inte så farligt... Jag är helt enkelt sjukt omotiverad för ögonblicket. Det måste finnas något mer meningsfullt jag kan göra med livet än att försöka göra gnälliga norrmän nöjda.
Tyvärr innebär detta att jag i livet utanför jobbet också känner mig sjukt omotiverad. Jag spenderar mycket tid med att tycka synd om mig själv, trots att jag sedan länge är trött på det, och jag gör ingenting av det som jag borde göra. Om och om tänker jag "idag ska jag ordna detta" eller liknande, och i nästan alla fallen så gör jag det inte. Eller så börjar jag men slutför inte. Jag hade skippat att tvätta om jag inte hade fått slut på rena underkläder och om jag inte hade bott med Line hade jag inte plockat undan disken eller gått ut med soporna. Känns som en filt av demotivation ligger över alltsamman och jag tycker bara illa om mig själv, den enda personen som jag aldrig kommer undan. Lösningen är så klart att göra allt det jag borde och känna mig bättre för att jag gjort det, men... om det bara var så enkelt när man tycker synd om sig själv och är i en svacka...
Jag hoppas det blir bättre snart. Ny vecka, nya tag...
