Efter ett par riktigt långa veckor så är b-uppsatsen inlämnad. Den är inte perfekt, men helt ok. Vi knöt ihop säcken på nåt vis till slut. Det är en vecka kvar av terminen, sen är det sommarlov. En stund i varje fall. Jag ska ju jobba en del trots allt under sommaren. Börjar dock med två veckors semester som lyckats tajma sig väl med ett Sverigebesök från Lisa, Christian och Leila-skruttan. Ser väldigt mycket fram emot det, och det är inte ens två veckor kvar tills de kommer.
Jag har nästan läst ut Introvert-boken av Linus Jonkman nu och det har varit rätt intressant att läsa den parallellt med att vi hållt på med grupparbete - och då specifikt eftersom gruppen bestått uteslutande av introverta. Det är på många sätt och vis skönt, vi förstår varandra, samtidigt som vi bestått av fyra bromsklossar och inga gaspedaler. Jag kan tydligt se de introverta dragen hos de andra, speciellt två av gruppens medlemmar och det har blivit en del reflektioner över personlighetsdrag och lite frustrationer över viljan att bara få arbeta själv istället.
När jag läst boken har den varit väldigt träffande, samtidigt som jag ibland känt att den övergeneraliserat lite väl. Jag började fundera över om det helt enkelt är att jag är lite åt det amviberta håller eftersom jag inte känner igen mig i allt? Nu när jag börjat komma till bokens slut så har jag dock börjat inse att den här känslan av att man borde vara extrovert har jagat en sen man var liten och att jag nog ibland till och med glömt bort hur jag var innan jag tvingade mig själv att bli mer social/extrovert. Jag kom nyligen att tänka på att jag som lite sög åt mig information som en svamp och delade gärna med mig av den när jag kunde. Det ledde dock till att jag blev en besserwisser, eller åtminstone uppfattades som en sådan, trots att det ofta för mig bara handlade om en ren kunskapsglädje. Det var liksom starten till att göra om mig själv för att passa in. Sedan dess har jag anpassat, lärt om och anpassat och lärt om. Jag har jobbat i serviceyrke på heltid i över tre år och kan numera småprata med vem som helst, men det är ju egentligen bara en roll jag tar på mig. Visst kan jag tycka det är roligt att vara social och småprata med folk, men det grundläggande ligger dock alltid kvar: det är så skönt att vara självsam. Jag har inga problem med att spendera tid med mig själv, alltid hittar man på något att göra. Visst känner jag mig ensam också ibland när jag är självsam, jag är trots allt människa, men utan egna stunder hade jag krackelerat.
Sanningen är väl att det var det jag led av mest när jag jobbade i Oslo. Varje dag tvingade jag mig in i en roll där jag var tvungen att hantera idiotiska kunder och tyvärr en del korkade och slappa medarbetare. Visst fanns det fantastiskt roliga dagar, men det jag mätte som bra dagar var de dagar som jag antingen haft ett sinnesjukt bra flyt på kunder och medarbetare, eller de dagar jag fått jobba med andra grejer - alltså när uppgiften jag hade gått bra eller när jag fått göra saker som inte hade med kunder att göra. Det var det som fick mig att bli stressad och mentalt utkörd.
Det står litegrann om just detta med yrken och arbetsroller i arbetslivet i boken, och på sätt och vis känns det som att jag fick en förklaring till varför jag hade så svårt att komma tillbaka till jobbet efter min månad i Japan. I en månads tid hade jag stora delar av tiden varit ensam. Jag och ingen annan bestämde över min tid. Jag behövde inte prata med folk, jag behövde inte ta med någon annan i beräkningen av mina beslut och ramverket för min resa var tydligt så jag behövde aldrig bekymra mig över vart jag skulle härnäst, eller vart jag skulle bo. Det tog hela sommaren innan jag kommit tillbaka där jag inte vaknade varje morgon och kände att jag INTE ville gå till jobbet. Och det är väl också därför som jag tillslut insåg att jag var tvungen att söka mig till något lite mindre själdödande. Jag älskar fortfarande Ikea, och där jag är nu är takten lugnare och jag har mer energi till att vara trevlig under hela arbetsdagen. Det var trots allt inte förrän jag flyttade till Karlstad som polletten trillade ner om att jag var introvert. Jag kände hela tiden att jag nog bara behövde jobba hårdare, tvinga mig ur min komfortzon - då skulle jag komma över det. Nu är det lättare att acceptera min personlighet och också planera för att i framtiden jobba med något som inte kommer bränna ut mig.
Jag är tacksam att jag lärt mig att ha en mer extrovert persona, jag känner mig mer flexibel med människor även om jag fortfarande vill lägga benen på ryggen vid tanken på mingel. Jag kan vara trevlig, ta folk i hand och se dem i ögonen. Jag nervöspratar fortfarande lite för mycket och glömmer att lyssna och ställa frågor, men i det stora hela kan jag komma överens med de flesta. Kommunikation är fortfarande superviktigt för mig, men det är det just för att folk inte fattar att man måste vara tydlig, inte för att jag vill höra om tant Agda och hennes illerfarm från en främling.
Men, nu ska jag och mina introverta vänner umgås på stan och njuta lite av solen och värmen. :)
