Kowai!

Idag ringde the one and only shrrrrrrrrrrrrrrink!

Eep!

På fredag ska jag ha en dejt med huvuddoktorn och det är lite läskigt och lite konstigt. Kan man förbereda sig på det? Nja. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska motivera att jag behöver "tala ut" när jag inte riktigt vet själv vad jag vill eller vad som är poängen med att gå till en psykolog. Problemet ligger kanske i att jag helt enkelt mår lite för bra just nu.

"Hej jag vill prata om hur dåligt jag mådde innan. Du vet så där för ett tag sen, inte hur jag mår just nu. För nu är allt ok."

Men samtidigt så var det skitjobbigt bara att gå till doktorn och försöka förklara att hela mitt liv fram tills nu har styrts av att allt jag gör är dåligt, värdelöst och jag så klart är den mest värdelösa personen ever. Eller att jag inte litar på någon som ger mig en komplimang eller säger något snällt till mig. "Vad fan är felet med dig?" liksom. "Sluta fjäska, vad är det du är ute efter egentligen?". "Äh, det där menade han/hon inte, de försökte bara vara lite snälla"

Och så har vi så klart det faktumet att jag har gått med detta inombords och inte tyckt att jag har varit värd att bry sig om nog för att prata om det. Att man har stängt av en massa känslor hela livet för att inte bli sårad. Att man har ett kroppsspråk som säger "fuck off" så att man kan lägga benen på ryggen så fort det händer något som man inte gillar eller känner sig komfortabel med.

Det är knappast några unika grejer jag har slitit med, men jag vill inte längre att de ska ligga där och hindra mig. Varje gång jag har bett om hjälp så har jag gjort stora framsteg. Jag bodde i Oslo i två år innan jag prövade en personlig tränare. Från det fram tills nu, ett år senare, har jag gått ner 15 kg, nästan helt på egen hand. Inte fantastiskt mycket på ett år, men geez, jag känner skillnaden. Både på kroppen men också på sinnet. Nu ska jag till en psykolog, kanske kan det hjälpa mig ta bort 15kg problem från mina axlar?

PS Tror det blir en manlig psykolog. Should I be worried?

Work it, baby.

Händer inte så mycket för ögonblicket annat än att jag använder en hel del tid under veckan på träning, och det är både skönt och inte alls så komplicerat och tidskrävande. Jag kastar ju i alla fall bara bort tiden som jag inte använder på träning på onödiga saker. Istället för att jag ska sitta hemma och stirra på PCn eller TVn så kan jag lika gärna dra och träna. Jag mår så oändligt mycket bättre av det, och får så mycket lättare respekt för mig själv för att jag gjort något bra den dagen. Just självrespekten har fått sig en boost av att jag har hållt igång både med träning men också med annat som jag vet att jag borde göra.

"Do things you know you have to do or should do, and then something magical starts to happen. You start feeling good about yourself, you start liking yourself."

Jag har satt detta inom citat-tecken men det är bara ungefärligt vad som är sagt. Det stämmer dock väldigt bra tycker jag.

Men hallå där 2014!

Du startade ju riktigt bra?

Den här veckan har jag ringt flera samtal, och jag gillar inte att ringa till andra än folk jag känner. Jag har varit och tränat tre dagar i rad, jag har kryssat av en massa småsaker på min to do-lista, dammsugit (det händer alltför sällan!) 

Men. Det viktigaste:


Idag har jag överkommit en av de största utmaningarna för 2013 som jag aldrig riktigt lyckades med. Förrän nu!

Jag har varit till min fastlege för första gången och bett om en hänvändelse till psykolog. Jag var dubbelt nervös eftersom jag inte varit där förut och just för att jag skulle be om hänvändelse till något som jag ibland känner att det är så sjukt svårt att motivera varför just JAG ska få lov att få hjälp med när det finns så många andra som har svårigheter i världen. Jag klarar ju av att leva, betala räkningar, jobba, jag har vänner och familj, har inte blivit utsatt för våld eller skrämmande händelser. Jag tycker bara att jag själv inte är värd ett piss. Men det går ju inte världen under för liksom...Men jag vet att den här chansen nog aldrig kommer att visa sig igen.

Legen var skönt nog en medmänsklig farbror som dock drog en lättnadens suck när jag sa att jag kunde få psykolog ordnat genom jobbet. Att få psykolog inom vanlig sjukvård är inte det lättaste. IKEA is the baws.

Så nu återstår det skrämmande att faktiskt prata med en psykolog. Jag ville typ grina hundra gånger på vägen till legen och på vägen därifrån bara av att tänka på vad jag borde prata om och att jag inte kan gömma mig eller springa undan när jag väl sitter där. Samtidigt vet jag att det kommer kännas bra att prata om sånt som jag aldrig säger högt. Saker är mycket större i huvudet än utanför det.

2013 var...

Då ska vi se. Vad var det som hände under 2013?

Jobbmässigt så har det varit sjukt spännande. Vi gick från samma gamla till ett helt nytt kökssystem och en helt ny avdelning. Spiseplassen fick sitt eget separata område och med andra ord vände vi upp och ner på allt. Det var rörigt och jobbigt en god del av tiden. Övergången från Faktum till Metod var allt annat än smidig och bra, men vi tog oss genom tunneln och ut i ljuset. Spiseplassen går riktigt bra, och på kjökkenavdelningen har vi hittat ett smidigare sätt att jobba och kunderna påverkas märkbart positivt. Jag har varit med på två ombyggningar varav jag har varit med och planerat en med god feedback. Vi har också fått en otroligt stark och pålitlig medarbetare i Tina som har varit till otrolig stor hjälp på Spiseplassen. I övrigt står vi inför ytterligare utmaningar då Anna snart byter avdelning och jag själv måste försöka föra vidare kunskaperna jag har då jag planerar att börja studera igen till hösten.

Två av mina större punkter personligen för detta året var att träna med en personlig tränare och det har jag gjort med gott resultat. Det har varit givande, även om jag inte har varit tillräckligt duktig i att hålla det igång. Den andra punkten var min resa till Japan som var en otrolig upplevelse och ibland verkar lite väl otrolig när jag tänker på den själv. Reste jag verkligen runt i fyra veckor på egen hand i ett land där ytterst få talar engelska? Bodde jag verkligen hos helt främmande människor runtom i landet?

Annars så har det varit flera fina turer, bland annat till Asmalöy med mina kära kollegor för att fira Mårten och Stians 30-års dagar. En helt fantastisk helg med ett otroligt gäng. Sen har jag ju rest till Italien och sett vingårdar och solat och badat, ätit gott och sett Lisas och Christians nya hus.  I våras hälsade jag på Frida i Falun och så träffade jag Anna och hennes lilla Emilio för första gången. Förutom det har det varit ett antal Sverigeturer, fikadejter, middagar, spelkvällar, inflyttningsfester, promenader, marknader mm med fina människor.

Jag tror helt klart att Japanresan har varit den största grejen för mig detta året. Så många minnen som skapades under de fyra veckorna... det var verkligen en otrolig resa som jag inte ångrar i det minsta. Jag kanske tröttnade på tempel efter ett tag, jag tröttnade aldrig på att se en blå himmel genom de vackra, gröna, japanska lönnarna.

Jag hoppas 2014 kan bli ännu ett bra år, och jag ska jobba för att det ska bli det!