Honesty honestly

Jag har upptäckt att jag nog har gått igenom en ganska stor förändring den senaste tiden. Den har liksom smugit sig på litegrann. I det stora hela handlar det mest bara om att jag själv styr mitt liv numera. Det kunde ju låta som en självklarhet, men jag har alltid låtit negativa tankar och självkritik styra mig. "Det där är ingen idé, du kommer oavsett misslyckas" och så vidare. Men på något vis så har jag tagit kontrollen över den delen av mig själv. Jag har bevisat för mig själv flera gånger det senaste året att jag kan göra det jag sätter mig för, och även om det kanske inte går så perfekt eller bra som jag velat så har inte det fått mig att ge upp. Jag har fattat besluten och försökt genomföra. Och jag har slutat racka ned på mig själv när jag inte lyckas med det jag tänkt, och god knows att det är skönt att inte hela tiden vara sin egen största kritiker. Har redan slösat bort alltför många ÅR på att låta sådant styra mig.

Kanske detta inte varar i en evighet, jag vet av erfarenhet att jag har bättre och sämre perioder, men det är en fantastisk period jag har nu, och jag tänker lägga den på minnet till de stunder som inte är lika ljusa. Min största förhoppning är dock att jag äntligen fått allt på rätt köl och att det härifrån kommer vara smooth sailing :)

Även om jag sagt det flera gånger till alla möjliga olika personer så har Oslo verkligen förändrat mig, förmodligen mer än jag själv inser. Det känns som att jag är en ny människa. Saker och ting som jag var rädd för innan skrämmer mig inte lika mycket längre. Jag har fattat ett beslut om min framtid utan att ha ångest över det, trots att jag ska lämna det som har blivit hela mitt liv och där jag har några av mina mest fantastiska vänner. Jag känner mig mycket bättre rustad att tackla saker och ting, för jag tror att jag äntligen har kommit att acceptera mig själv och personen jag är.

Och ja, kanske det har liiiiiite att göra med att jag typ dejtar en vuxen, normal människa som trots att jag är jag inte har blivit bortskrämd än, hehe. :) Inte helt fel att få den bekräftelsen.

And by the way. I am so fucking awesome på att springa på löpband, yeah! Springer runt 6 km varje gång nu, och det är inte illa i min åsikt! Det trodde jag nog var en sån där grej som aldrig skulle kunna bli min grej. Zumba? No problem. Springa? Njaaa.... Men jag gillar det!

Som sagt. Jag ser andra sidor av mig själv nu, och det är så skönt. Jag har mina mål som jag jobbar för och har slutat vänta på att saker ska hända. Jag jobbar för att det ska hända.

Und jetzt, a bunch of random pictures including a selfie!