Idag var upprop och start på terminen på Karlstads universitet, och man märker ju att vissa inte tvekar över att slå sig ner bredvid en okänd människa, presentera sig och så vara igång med ett samtal. Jag hör inte till den gruppen, och när KRAMA (Kommunikation Räcker ut Armarna Mot Alla), den lokala studentgruppen, genast vill köra igång med en massa socialt så backar jag.
Eftersom jag spenderat de senaste dryga tre åren med samma gäng som blivit mina otroligt goda vänner så hade jag väl till viss del glömt bort att jag inte är så bra på att kasta mig ut och göra nya bekantskaper. I varje fall inte så här på egen hand där alla är helt okända (och förmodligen ett antal år yngre än mig).
Jag har aldrig riktigt tänkt att jag skulle vara osocial, jag gillar att umgås med folk, men jag vet ju att jag inte har emot att göra saker på egen hand heller, det brukar liksom vara enklare så många gånger. Sen har jag ju aldrig varit den som sökt upp nya människor eftersom jag haft lite problem med min självbild och inte trott att jag var värd att lära känna, eller att ingen skulle vara intresserad av att prata med mig. Det "normala" inför att bli en del av en stor grupp hade väl varit att vara lite glad och intresserad av att lära känna en massa andra människor. Men jag är ju inte riktigt så. Ja, jag gillar att lära känna människor, men inte i en grupp på 60 personer. Det ger mig ingenting. Jag kommer inte komma ihåg folks namn eller ansikten eller vad de säger om sig själva. Hur ska jag veta att just de jag pratar med är någon jag har något gemensamt med?
Så när alla andra samlades utanför klassrummet för att dra iväg med KRAMA så gick jag hem. Och på vägen hem så började jag fundera. Varför gick jag hem? Varför följde jag inte med och var social?
Och det slog mig att jag nog helt enkelt är en introvert person. Det tilltalar mig inte att försöka lära känna folk i stora grupper. Det är utmattande att försöka konversera med folk jag inte vet om jag kommer ha kontakt med en vecka från idag. Jag spenderar hellre en eftermiddag själv med min hjärna än med mental stress över att framstå som en trevlig och öppen människa. Jag ÄR en trevlig och öppen människa, men folk får gärna förstå det genom att småprata och lära känna mig under andra förhållanden. Jag betraktar inte bekanta som kompisar, men pratar gärna med dig om du börjar prata med mig.
Sorry för långa block av text. Det är inte färdigt än så ta en liten andningspaus med en söt kissekatt:
Samhället är överväldigande extrovert (70% enligt overifierad källa), och jag har lärt mig att fejka mycket av den extroverta rollen, så pass att många saker jag tidigare inte gillade numera kan kännas kul eller naturligt. Många kanske inte hade tänkt på mig som en introvert person, men jag skulle gissa att det är de som känner mig, som vet hur jag kan prata en massa och ha en massa högljudda åsikter. Men det är ju just för att jag känner dem som jag kan vara så oreserverad.
Så jag googlade introvert och hittade ett test som jag tog bara för att se lite grann vad det var för frågor och eventuellt resultatet. Jag hatar egentligen alla dessa tester på internet, för de flesta av dem är inte särskilt vetenskapliga, men man får ta det för vad det är. Som alltid så är det inte alltid antingen eller när det gäller svarsalternativen, men låt oss bara säga att det var nog övervägande introverta svarsalternativ jag valde.
Svarsresultaten:
Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor.
Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.
Jag tycker nog att det i stora drag stämmer ganska bra, och det var ganska skönt att komma fram till att jag är introvert. Eftersom samhället är just övervägande extrovert så blir det automatiskt att det är så man borde vara, även fast det finns en massa introverta människor också. Bara för att man är introvert så betyder inte det att man bara sitter hemma i ett mörkt rum under en filt framför en dator (även om man gör det ibland också). Så nu när jag har självdiagnostiserat mig (Dr Phil's got nothing on me!) som introvert så känner jag att det är helt okej att inte vilja vara den som lär känna en grupp på 60 pers på en gång. Den typen av kontakter och vänskaper jag är intresserad av är inte den ytliga typen. Jag kommer lära känna folk utan att köpa mig en turkosa overall och dricka mig redlös på billigt vin.
Största skillnaden med mig nu jämfört när jag gjorde detta sist, i Karlskrona, är väl att jag numera inte försöker göra mig själv mindre och skäms för mig själv. Jag är den jag är, och det är en ganska bra person, varken bäst eller bra på allt, men helt klart värd att lära känna. Jag har mycket att erbjuda som vän och studentkollega, men jag tänker inte försöka kasta det ut i en stor grupp och hoppas att någon nappar. Självklart kommer jag se om det är något intressant som händer som jag vill vara med på, men nollningen tror jag att jag klarar mig utan.
