Idag var jag på visning på en lägenhet. Jag visste väldigt lite om den, och misstänkte att den inte skulle vara allt det jag ville ha, men oh my god! Jag var SÅ nära att tacka ja! Är så lättad att jag inte gjorde det till slut.
Att få en bostad i Karlstad är ungefär lika lätt som att svälja en melon hel. Näst intill omöjligt. Det är extrem konkurrens om de bostäder som finns, och trots bostadsgaranti så är det inte i närheten av att täcka behovet. Jag har dessutom rätt höga krav och en hel del tankar om vad som är acceptabelt. Jag pallar liksom helt enkelt inte bo i en skolåda. Som en introvert människa är det extreeeeeemt viktigt att mitt hem inte känns som ett fängelse efter två dagar utan att lämna den (för det händer faktiskt att jag inte går ut på ett par dar).
Så. En annons hamnade på blocket, låg uppe i typ tre timmar och den fick nästan 200 svar. Jag blev utvald av dessa 200 att få komma på visning. Oh my god! Lucky! Jag åkte på visning med ett gäng frågor på lager. Visningen gick bra, bostaden var helt ok, kunde nog ha blivit rätt trevlig om man fått fixa till det. Priset kändes också helt ok. Läget på Strand var inte alls illa. Det ingick parkering (stort plus) och det var ett ordentligt kök (plus) och stort badrum (plus). Jag sa ja.
Och i samma stund jag sagt ja fick jag en jobbig känsla i magen. Jag hörde knappt vad han som visade lägenheten sa längre. Jag hade inombords panik. Nej. Jag ville INTE bo där. Men jag hade ju sagt ja! Jag är inte typen som säger en sak och sen ändrar mig, inte när det gäller allvar. Då står jag mitt kast. Men detta kändes inte alls bra. Till slut så var jag bara tvungen att haspla ur mig hur det var innan vi gick och skrev kontrakt. Han som hade visning var förstående och tog det helt lugnt och vi tog i hand och sa lycka till och hej då - gudarna ska veta att han kommer hitta nån annan som vill ha lägenheten - och det var bara en skön lättnad att inte ha gett mig in på något som inte kändes bra. Jag hade nog aldrig kunnat skaka av den känslan. Jag kände inte alls att det var en lägenhet där jag kunde trivts. Just nu så har jag visserligen en besvärlig roomie, men jag älskar lägenheten. Jag tror jag hellre står ut tills jag hittar en lägenhet som passar mig. Jag vill ha ett hem, och tills jag hittar stället som jag känner kan bli mitt hem så blir jag nog kvar där jag är. Även om det tar tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar