Av och till måste man stänga av hjärnan, och jag gör det kanske mer ofta än jag borde genom att hitta något att distrahera mig med, förslagsvis något av internets oändliga kaninhål. Min senaste upptäckt är pinterest, som är riktigt farligt, men ack så lockande för en människa som inte själv är särskilt kreativ.
Och apropå kreativitet så har jag läst den här artikeln idag:
Varför smarta människor blir deprimerade och vad du kan göra åt det.
(Varning för långt inlägg av navelskådande)
Jag gjorde till och med något så extremt som att läsa i kommentarsfältet, vilket jag normalt sett inte gör eftersom det får mig att tappa all tro på mänskligheten. Självklart fanns där några idioter och några troll, men det fanns en hel del igenkänning och intressanta kommentarer och synpunkter. Jag själv känner igen mig i texten till viss del, och inte alls i andra. Jag behöver inte rejsa iväg som en motorväg för att min hjärna är supersmart och understimulerad. Jag är en av de definitivt mindre kreativa människorna jag känner och tänker nästan alltid rationellt och logiskt i första hand utan att för den delens skull vara logisk och rationell som en matematiker eller fysiker. Jag är ju ett mellanbarn och en mellanperson. Har lite av varjetyp av intelligens, både IQ och EQ (förhoppningsvis).
Det jag kan känna igen mig i är att jag inte klarar av särskilt länge att fortsätta i samma trögtrampade tempo. Jag fattar inte allt på en gång, men efter ganska många år i olika skolinstitutioner så har jag märkt att jag har lättare att ta till mig och lagra information. Inte så att jag direkt "dummar ner mig" som han skriver i artikeln, men definitivt slår av tempot och backar lite tillsammans med andra som kanske inte lär sig lika fort. Jag har ingen önskan att gå tillbaka till besserwisser-me, för jag har ändå blivit ödmjuk nog att inse att jag har ofta fel i många antaganden, och får då och då en knäpp på näsan för mina förhastade slutsatser (vilket jag behöver). Jag sitter inte på föreläsningarna och har svaren på alla lärarnas frågor, men jag kan ibland känna att jag kunde kanske kunnat svaren om jag lagt ner tiden. Jag är extremt lat och lär mig bara ytligt eftersom jag aldrig hittar något som intresserar mig på allvar.
Jag kan också känna ibland att jag saknar på allvar någon slags intelligent stimulans i min bekantskapskrets som vill prata om fenomen i samhället eller teorier eller vad det nu kan vara, en bekantskapskrets som är lärande, där jag lär mig något som kanske kan kategoriseras som fakta. Jag menar inte att jag på något vis inte får ut något av mina vänskaper, tvärtom, jag hade legat nergrävd i en säng med täcket över huvudet och min tvåtons-kropp om det inte vore för alla människor i mitt liv, men de fyller en annan plats och ett annat behov än det intellektuella. Kanske det är någon slags bekräftelsebehov som ligger bakom, som längtar efter att få känna sig smart genom att prata om "smarta" saker med folk, men kanske, kanske det är ett genuint behov?
I tillägg kan jag känna den här hjälplösheten och frustrationen över att de som ger sig in för att förändra alltid kommer jobba i motbacke, med en hel hög skit som slängs på dem med jämna mellanrum, bara för att göra det lite extra gosigt. Även om jag känner att jag skulle vilja göra skillnad så kraschar jag alltid i frågan "men vad gör det för skillnad?" Vill jag verkligen ge mig uppför den där backen när jag är en introvert person som gillar att spendera tid med mig själv där jag mestadels bara tänker på allt möjligt? Har jag ens någonting som jag känner så passionerat för att jag vill ge allt jag har utan att få tillbaka lika mycket som jag ger?
Det är ju tråkigt att tänka vinst-faktor, men återigen, för mig är det realistiskt att tänka så. Jag är inte en passionerad person. Jag tycker mycket, visst, men jag gör inget för att förändra det jag anser vara fel. Jag funderar dagligen på om jag hade mått bättre i en stuga i skogen (och har spenderat många timmar på hemnet där jag fantiserat om saken) eller om jag ska fortsätta sträva efter att hitta en annan plats i livet, en plats i dagens streber-samhälle, eller bara i villa-vovve-volvo-drömmen där allt är lagom och man helt enkelt lever tills man dör och kanske försöker hitta något meningsfullt att fylla tiden med. Jag vet fortfarande inte. Jag har börjat en utbildning som är skitintressant och som samtidigt gör mig så sjukt deprimerad över hur dagens samhälle ser ut. Ena dagen så ser jag möjligheter och allt det positiva som medierna har med sig. Nästa dag läser jag nyheter om att trillingnöten ska tas bort ur Aladdin-asken och hur det skapat ramaskri och då känner jag bara att allt hopp är borta. Folk har lobotomerats av medier och allt är bara sälj, sälj, sälj.
Jag försöker att inte vara bakåtsträvare och sucka över till exempel att folk inte orkar läsa böcker längre, eller ens har tillräcklig koncentrationskapacitet till att läsa en bok, för jag kan känna igen känslan, och vi har fått många nya egenskaper efter att många gamla kunskaper blivit mindre viktiga. Jag ser helt klart ingen poäng med skolsystem som mäter hur mycket du kan memorera inför ett test i en värld där vi kan googla det mesta på mobilen om vi vill veta mer, så för all del, låt hjärnan bli lite mindre som en faktabank och lite mer problemlösande. Samtidigt så finns det så oändligt mycket problem i världen att det blir en konstant sten över bröstet. Det är svårt att känna sig inspirerad, svårt att hitta en passion, när man bara ser problem. Då är det lättare att föreställa sig en stuga i skogen. Ett slags kuddfort där man kan gömma sig, isolera sig från allt det där andra i samhället. För ärligt talat så spenderar jag väldigt mycket tid med att stänga av verkligheten. Den gör ont och det är för stort för att försöka tackla allt som pågår.
Jag tror alla behöver något slags kreativt utlopp. Jag kan känna att ett enkelt korsstygnsbroderi kan få mig att känna att jag åstadkommit något, att det finns något att visa för det arbete jag lagt ner. Men jag är som sagt inte kreativt lagd. Det är inte det att jag gett upp, men jag tror det finns så oändligt många fler kreativa människor i världen som kan skapa saker och skapa nya tankar med sin kreativitet än vad jag kan. Den kreativitet som jag nog skulle må bäst av är den som jag kan få ta del av hos andra och hjälpa till att genomföra eller framföra. Men för ögonblicket är jag helt enkelt oinspirerad av livet. Allt känns så futtigt och litet.
Jag vet vad jag måste göra för att förändra det. Jag vet att den bästa medicinen ÄR att gå ut och åstadkomma något. Att kämpa för något. För om man inte kämpar så kommer man aldrig vinna, och hur futtigt blir inte allt då? Det är knappast en vinst att gå och lägga sig i tid på kvällen och få åtta timmars sömn varje dag, hur bra det än kan vara för dig. Visst kan det vara en vinst, för sömn är viktigt, men hur mycket energi kan du få av en seger? Säkert mer än den där extra timmen sömn eller två. Det går att vända spiralen, jag har gjort det förut och mått bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv förut. Men det är inte lätt, allra minst när man känner sig just oinspirerad.
Jag antar att jag försöker hitta en plats, en rutin, en vardag, en utmaning här i Karlstad. Något som jag verkligen kan se mig göra framsteg inom. Men jag kan inte formulera det, jag kan inte motivera mig, jag är för inflexibel och för lättstörd när mina rutiner rubbas. Rubbas mina rutiner så knuffar de tillbaks mig i samma gamla spår, de som går neråt. Så då står jag där igen och ska välja mellan att kämpa eller ge upp när dagen inte gick som jag ville. Men jag kan ju! Jag har ju all den där potentialen. Varför utnyttjar jag den inte? Självklart är det för att det är lättare att sjunka än att klättra. No pain, no gain, för att uttrycka det med en klyscha. Något man måste påminna sig om dagligen, i varje fall i mitt fall.
Något som gör mig gladare är kattbussen i Tonari no Totoro, och hela filmen i största allmänhet:
