Är det inte lustigt hur man tror att man har koll på läget och sen blir man liksom lite påmind om i alla fall att man fortfarande är en ganska awkward person?
Hur kan det komma sig att typ hela världen är diagnostiserad? Är det inte adhd så är det aspergers eller depression eller bipolär. Inte för att jag på något som helst sätt anser detta vara något fel eller något man kan rå för eller ens att jag har upplevt de som bekänt sig som diagnostiserade att de ÄR sina diagnoser. Oftast är jag snarare ganska förvånad över att höra att de går på psykofarmaka dagligen. Kanske det är för att den fungerar, vad vet jag. Men även om jag har betydligt lättare att relatera till folk som har något de kämpar med dagligen för att leva ett normalt liv så blir det bara så konstigt när en hel grupp av människor jag aldrig träffat förr börjar prata om deras diagnoser och medicinering för deras psykiska problem. Eller är det bara jag som känner så? För att jag inte gör det? Självklart blir det väl en slags gemenskap när man hittar människor som förstår hur det är, hur det känns och vad man går igenom. Jag vill ju inte missunna någon gemenskap, jag bara känner mig som totalt oförstående, för jag kan inte avgöra vad det innebär. Borde jag behandla dem annorlunda? Borde jag behandla dem som alla andra? Jag vet inte. Jag kan inte relatera till panik eller ångestattacker, för jag har inte ett överskott av känslor och aktiviteter i hjärnan. Jag har snarare ett underskott av det. Jag kan inte relatera till att ha gått i terapi i 13 år, för jag gick och pratade med en psykolog typ fyra-fem gånger innan vi kom fram till att det inte längre var så mycket att prata om (i varje fall inte kring det som jag kunde låta honom fråga om).
Jag hyser största respekt för att människor mår psykiskt dåligt, och jag önskar inget annat än att alla får rätt hjälp, rätt person att prata med eller rätt medicin. Jag känner dock bara att jag vill backa undan, för jag är så upptagen med mina egna problem, att jag inte vill bli indragen i andras, diagnostiserade, problem. Problem som på något sätt är mer allvarliga och mer "tunga" än mina egna. Men så är ju också mitt största problem att jag inte kan bli känslomässigt involverad med andra människor. Då riskerar man att hamna i jobbiga situationer. Situationer där man måste lägga sig själv åt sidan och finnas där för andra. Och om man då umgås med människor som har en problematisk situation, blir då inte chanserna större att man hamnar där?
Jag känner att jag är ganska kall och håller folk på armslängds avstånd, men jag är inte osjälvisk nog att offra mig själv, min energi och min vilja på andra, och framförallt är jag inte villig att investera känslor i något som kan riskera att jag blir arg, ledsen eller sårad.
Med andra ord så har jag inte kommit någon jävla stans med mig själv. Jag vill hellre bara sticka iväg och spendera tid med mig själv snarare än att råka hamna i något där jag riskerar att riskera något. Och vad händer med sådana människor? Jo de blir på allvar old cat ladies. Det finns en gräns för självständighet, men jag har på allvar gått lite för långt. Den enkla vägen här råkar vara den ensamma vägen, och jag ignorerar konstant den svåra vägen för jag vet inte hur jag ska ta itu med den. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska släppa på återhållsamheten. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, vilken tråd jag ska dra i, och sanningen att säga är jag livrädd för att börja dra i trådar som kan repa upp hela plagget.
Det är drygt ett år kvar tills jag fyller trettio. Jag är inte överdrivet bekymrad över att bli ett år äldre, men det känns som att min chans att ta ikapp allt som alla andra upplevt och gjort under sitt 20tal är borta. Jag kan gärna klappa mig på axeln för att jag tagit en examen, bott i två olika länder, rest själv till andra sidan planeten, men jag saknar det känslomässiga innehållet. Även om jag verkligen försöker slå igång känslorna igen så har jag inga referenser. Ingen aning om hur man gör. Kan man tvinga sig själv att känna saker? Känns som att det är ett ganska dött lopp, där jag själv riskerar att såra någon annan för att den istället blir testperson. Förut kände jag att jag gjorde framsteg. Jag fick en ny respekt för mig själv, ny självkänsla, nya insikter. Jag kunde plocka upp något, vrida och vända på det och efter ett tag bestämma mig för att släppa det. Men det här, ja det har jag faktiskt ingen aning om hur jag ska göra med, för det handlar inte bara om mig. Det handlar om mig och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar